Ett justitiemord?
Mobiltelefonerna

Ur boken Tre Bröder:

"Fyra vittnen styrkte Özkans och Önders uppgifter om att de var i Gävle under mordnatten. Ett ögonvittne från mordplatsen i Rinkeby vittnade om att varken Özkan eller Önder fanns där. Men hovrätten avfärdade dem alla som lögnare.

Det är sen eftermiddag på Expressens centralredaktion. Jag borde göra annat egentligen. Men jag kan inte släppa det här, inte riktigt än.

Enligt hovrätten har de här personerna medvetet begått ett allvarligt brott genom att under ed lögnaktigt påstå att de var med Özkan och Önder Yildiz i Gävle när Radu Acsinia sköts till döds i Rinkeby.

Att någon döms för mord trots att försvaret kan uppbåda sådan vittnesbevisning är sannolikt unikt i svensk rättshistoria.

Vad får dessa människor att ljuga och riskera att dömas till fängelse för mened? Jag går tillbaka i förhören gång på gång för att se på vilket sätt de kan beslås med att ljuga. Vad är det som gör att de kan avfärdas som lögnare? Att killarnas farbror Bedirhan vill fria sina dömda brorsöner är ju förståeligt. Men de övriga, hur vågar de? Har de något att vinna på att begå mened? Är det någon som tvingar dem? Är de hotade?

I början av november 2002 har jag träffat dem alla och lyssnat på deras berättelser.

*

Bedirhan Yildiz, 33, har alltsedan det första polisförhöret vittnat om att han på morddagen var i Stockholm tillsammans med sin vän Ferat Tunc, som också bor i Gävle. De planerade att starta café tillsammans och hade varit och kollat in några ställen i Stockholm för att få idéer.

Han hade nämnt resan för Özkan tidigare och de hade pratat lite löst om att Özkan kanske skulle skjutsa upp honom till Gävle efteråt, eller så skulle de ta tåget. När Bedirhan och Ferat Tunc hämtade Bedirhans då åttaåriga dotter Julia hos farmor på Malmvägen i Sollentuna var Özkan där, och de kom då överens om att Özkan skulle köra dem till Gävle. Özkans bror Önder erbjöd sig att åka med så att Özkan skulle ha sällskap i bilen på vägen hem.

Bedirhan vittnade i hovrätten om att han själv såg hur Özkan lämnade sin mobiltelefon till sin yngre bror Orhan vid Malmvägen. De hade haft en diskussion om att Orhan skulle hålla sig i skinnet. Özkan visste att Orhan börjat hascha igen. Dagen efter hade Orhan ett möte på socialkontoret som kunde vara avgörande för om han skulle tvingas in på ett LVM-hem eller inte. Özkan hade sagt att han ville kunna nå honom. Orhans egen mobil hade slut på markeringar och han sa att han inte hade några pengar att tanka den för.

Özkan körde sin pappas mossgröna Volvo V70. De körde iväg mot Gävle tidigt på kvällen. Özkan körde, Bedirhan satt i framsätet. Där bak satt Önder, Ferat Tunc och lilla Julia, som var trött och somnade efter en stund.

De tankade vid en sedelautomat på vägen. Vädret blev sämre och sämre. Enligt Bedirhan började snön vräka ner. Bedirhan berättade att de bara kommit en liten bit på väg när Orhan ringde honom från Özkans mobiltelefon och berättade att han också var på väg till Gävle. Han hade inget att göra så han åkte med en äldre släkting och en bekant som skulle leverera kebab till två restauranger i Gävle. Han trodde att han hittade, men han var lite osäker på var man skulle svänga av. Infarterna till Gävle hade visst byggts om sedan Orhan flyttade därifrån. Enligt Bedirhan blev det flera samtal mellan de båda bilarna under kvällens lopp.

Framme i Gävle vid halv elva-tiden släppte de först av Ferat Tunc hemma hos sig innan de körde hem till Bedirhan.

Varken Özkan eller Önder hade någon lust att köra hem till Stockholm i det dåliga vädret. Bedirhan erbjöd dem att sova över på soffan hemma hos honom.Först lämnade de lilla Julia hemma hos Bedirhan, där hans dåvarande sambo Oya satt uppe och väntade på dem. Bedirhan hade ringt henne och berättat att bröderna skulle sova över. Killarna lämnade Julia och promenerade några hundra meter bort till puben Jackpot där de alla tre hälsade på barägaren, som Bedirhan kände.

De stannade ett par timmar, satt vid ett bord inte långt från roulettbordet och drack öl och pratade. Vid ettiden på natten gick de hem till Bedirhan och la sig. Oya satt uppe och såg på tv när de kom hem. Özkan var lite berusad. Enligt Bedirhan vaknade inte bröderna förrän sent dagen efter. De kom inte iväg förrän efter lunch.

Polisen har med hjälp av mobiloperatören i efterhand kunnat följa Bedirhans mobiltelefons rörelser från Sollentuna till Gävle, precis som han berättat. I polisförhören och i tingsrätten vägrade han dock bekräfta att det var Orhan som hade Özkans mobiltelefon.
– Jag förstod ju att han var inblandad, men jag ville inte vara den som satte fast honom, säger Bedirhan i dag.

När Orhan, då hovrättsförhandlingarna inleddes, plötsligt erkände säger Bedirhan att han inte längre kände att han behövde skydda honom.
– Det här är vad jag har varit med om. Jag har berättat exakt hur det är. Orhans och Ayhans straff säger jag ingenting om, men jag vet att Özkan och Önder är oskyldigt dömda, säger Bedirhan Yildiz.

Bedirhan vittnade dock utan att behöva avlägga vittnesed eftersom hans bror, som vi kallar Ara, också stod åtalad i tingsrätten för att ha underlåtit att avslöja mordplanerna.

*

Oya, 32, var Bedirhans flickvän vintern 2002. Hon är bagare och konditor och bor i Gävle. Hon har alltsedan det första polisförhöret berättat hur Bedirhan ringde henne från sin mobil den kvällen. Han var på väg från Sollentuna till Gävle. Han berättade att Özkan körde och att Önder också var med. Båda skulle sova hemma hos Bedirhan. Oya säger att hon var på jobbet på Bedirhans café när han ringde, men att hon åkte hem till Bedirhan för att städa lite innan killarna kom.

Oya stängde caféet och gick till Bedirhans lägenhet. När Bedirhan, Özkan och Önder lämnat av Julia så la Oya henne i sängen. Därefter satt hon och tittade på tv tills de tre killarna kom tillbaka från puben ett par timmar senare. Oya säger att hon sov i sängen tillsammans med Julia. När hon steg upp nästa morgon låg Bedirhan och sov på en madrass vid hennes sida i sovrummet. När hon gick ut i vardagsrummet såg hon att Özkan och Önder fortfarande låg och sov på soffan. Hon klädde sig tyst för att inte väcka dem och gick till jobbet.

När jag träffade henne första gången, tidigt i november 2002, hade det gått ett par veckor sedan Özkan och Önder Yildiz dömdes i hovrätten. Oya var arg.
– Jag känner mig kränkt över att de tror att jag ljuger. Jag har en son som jag har ansvar för. Jag vet att man kan straffas om man ljuger i en domstol. Jag skulle aldrig våga göra någonting sådant.

Redan under våren 2002, före rättegången i Stockholms tingsrätt, hade Oya och Bedirhans förhållande tagit slut.
– Bedirhan svek mig. Jag har ingen anledning att ljuga för hans och hans släktingars skull, sa Oya.

Snart två år senare, de sista dagarna i augusti 2004, ringer jag henne igen under arbetet med den här boken. Oya är fortfarande upprörd.
– Det var hemskt att vittna. Men ännu värre var att dom trodde att jag ljög. Ingen har någonsin förr sagt till mig att jag ljuger, säger Oya.

Hon bor kvar i Gävle. Hon säger att hon försökt att inte tänka på det som hände. Men ber någon henne vittna om vad som hände den där natten så säger hon samma sak igen:
– Jag är inte rädd. Jag vet vad som hänt. Jag sa som det är.

*

Pubägaren Johan, 39, har sedan det första polisförhöret sagt att han mycket väl minns att Bedirhan Yildiz, som han känner sedan flera år, kom till puben Jackpot sent på kvällen den 26 februari.

Johan har hela tiden sagt att Bedirhan hade två 'invandrarkillar' med sig, som han inte sett förut. I en videokonfrontation som polisen ordnade pekade han ut Önder som en av killarna, även om han tvekade. Han sa att han var osäker, att han inte kunde minnas säkert, det var mycket folk på Jackpot den där kvällen och han hälsade bara som snabbast på killarna. Men han tyckte sig känna igen Önders speciella hängande högeröga.

– Jag driver barer, jag är beroende av mitt utskänkningstillstånd. Jag skulle aldrig ta en sådan risk, att ljuga i rätten. Det skulle kunna betyda slutet för hela min verksamhet, säger Johan när vi träffas.

*

Ferat Tunc, 29, är en affärsbekant med Bedirhan Yildiz från Gävle. Han är inte släkt med familjen Yildiz. Han säger att han knappt hade träffat Özkan och Önder Yildiz före den här kvällen, den 26 februari 2002.

Inte heller har han under något av polisförhören, eller under rättegångarna i tingsrätten och Svea hovrätt, ändrat sitt vittnesmål. Han har hela tiden berättat hur han och Bedirhan på kvällen fick skjuts till Gävle från Sollentuna av bröderna Özkan och Önder. Özkan körde den gröna Volvo V70:an. Bedirhan satt framme i passagerarsätet. Han själv satt i baksätet tillsammans med Önder och Bedirhans dotter Julia.

I hovrätten pressades Ferat Tunc hårt av kammaråklagare Henrik Söderman. Åklagaren beskyllde honom för att ljuga, för att aldrig ha varit med på resan. Han hotade Ferat Tunc med åtal för mened om han höll fast vid sitt vittnesmål. Ferat säger att han kände sig svimfärdig, men han höll fast vid sina uppgifter.

Efter förhöret, medan rättegången i hovrätten fortfarande pågick, tog polisen på begäran av Özkans advokat Thomas Olsson till sist fram spårningen av var Ferat Tuncs mobiltelefon befann sig under mordkvällen.Listan över de basstationer som hans mobil var uppkopplad mot bekräftade hans berättelse. Hans mobiltelefon hade bevisligen åkt mellan Sollentuna och Gävle samtidigt som Bedirhan Yildiz, vars mobiltelefon också kollats. Resvägen sammanföll i minsta detalj.

– Jag vet vad jag varit med om. Özkan och Önder var med i bilen till Gävle. Jag sa sanningen i rättegången och jag säger sanningen nu. Det är inte klokt att två oskyldiga killar ska dömas så här, säger Ferat Tunc när jag talar med honom.

*

Vittnet Ismet är bekant med både Ayhan Yildiz och Orhan Yildiz. Han vittnade i hovrätten om att han stått och pratat med Ayhan Yildiz och kamraten Mustafa utanför Rinkeby torg på kvällen den 26 februari när det plötsligt small till flera gånger inifrån stationen. Han vittnade om att han såg Orhan Yildiz komma utspringande. Orhan, som var klädd i en jacka med huvan uppdragen över huvudet, vände sig mot dem och sa: 'Ni har inte sett någonting och ni har inte hört någonting. Annars kommer jag att skjuta er.'

Han såg Orhan, som han känner väl sedan tidigare, och Ayhan springa iväg mot bilparkeringen. Han vittnar också om att han en stund senare fick ett samtal till sin mobil.Han såg på displayen att samtalet kom från Özkan Yildiz mobil, han har hans nummer inprogrammerat eftersom de känner varandra. Men han säger att när han svarade så var det Orhan Yildiz röst han hörde. Ismet säger i polisförhör att Orhan varnade honom för att tjalla: 'Säg inget, du vet vad som händer då.' Och: 'Du har inte sett någonting, du vet ingenting. Inget snack, annars vet du vad som kommer att hända.'

Att Ismet verkligen fick samtal från Özkans mobil bekräftas av samtalslistorna i förundersökningen. Polis och åklagare brydde sig dock inte om att ta fram en spårning av var Ismets mobiltelefon befunnit sig under kvällen, en sådan hade kunnat styrka Ismets uppgifter om att han verkligen var på plats vid Rinkeby torg.

Sensommaren 2004 träffar jag åter Ismet för att prata om vad som hände under den här natten. Ismet är pressad. Hans far är svårt sjuk i cancer. Fadern hade varit trött länge, men läkarna hittade inget fel. När de väl gjorde det var det för sent. Cancern hade hunnit sprida sig till skelettet. Nu finns ingenting att göra, bara vänta och be om ett under.

Ismets mamma är också sjuk, som äldste sonen ligger allt ansvar på honom nu. Han kommer precis från sjukhuset och hans ögon vittnar om hur trött han är. Natten då Radu mördades känns väldigt avlägsen, men han berättar:
– Jag var i hovrätten, jag visade på en karta exakt hur det var. Här stod jag, här stod killarna. Härifrån kom smällarna. Här hotade han mig med pistolen, säger Ismet.

– Nu har det gått två år, vad säger du i dag?
– Samma sak. Jag såg vilka som var där, jag vet vem som hotade mig med pistolen. Jag känner Özkan. Jag säger sanningen. Han var inte där, säger Ismet.

Vittnet Ismet namngav redan i polisförhöret hösten 2002 den kamrat som han stod och pratatade med utanför Rinkeby torg som Mustafa.

Polisen håller ett förhör med Mustafa. Förhöret finns bara utskrivet i polisens sammanfattning. Enligt sammanfattningen bekräftar Mustafa att han under kvällen den 26 februari var på puben i Rinkeby tillsammans med vittnet Ismet. De lämnade puben tillsammans. Mustafa hade tänkt gå hem, men han och Ismet blev stående utanför grillkiosken på Skårby gränd, utanför entrén till Rinkeby torg, och pratade.

När de stod där kom det tre killar gående från parkeringsplatsen i riktning mot Rinkeby torg. Mustafa säger att han inte kände igen killarna och att han inte sett dem vare sig före eller efter det här tillfället.

De tre killarna gick fram mot Ismet och Mustafa och stannade några meter framför dem. Den kraftige av killarna började prata med Ismet på turkiska. Mustafa förstod inte ett ord av vad de sa, själv talar han arabiska och knagglig svenska.

När den storväxte killen och Ismet växlat några ord så gick de tre killarna vidare in mot Rinkeby torg. De försvann ur sikte. Mustafa och Ismet stod kvar och pratade utanför grillkiosken. Efter vad han tror var mindre än fem minuter så hörde de ett antal skott. Mustafa säger att han inte riktigt uppfattade varifrån de kom eller hur många de var. Nästan direkt efteråt kom de tre killarna springande från Rinkeby torg i riktning mot parkeringsplatsen. Utan att stanna riktade en av de tre killarna ett vapen liknande en pistol mot honom och kamraten Ismet och sa: 'Håll käften, annars skjuter jag er båda två.'

Enligt polisens sammanfattning av förhöret sa Mustafa därefter att de tre lämnade platsen 'i en kombibil', som han dock inte kan beskriva alls och som han inte såg när de tre killarna hoppade in i.

Däremot beskriver han de tre killarnas utseende. Hans beskrivning stämmer in på Orhan, Ayhan och deras farbror Ara. 'Två av dem var smala, medan den som pratade med Ismet var kraftig. Två av dem var korthåriga medan en av killarna hade längre hår, och A tror att denna kille hade håret uppsatt i tofs.'

Mustafa får frågan om varför han inte hört av sig till polisen. Han säger att han var och fortfarande är rädd efter det uttalade hotet om att skjutas om han inte håller käften.

Men Mustafa fick inte vittna i hovrätten. Åklagaren ville inte höra honom eftersom det Mustafa sa talade mot uppgifterna i åtalet om fyra gärningsmän och för att ingen av de gärningsmän han beskrev stämde in på Özkan och Önder. Orhans advokat ville inte ha in honom i rättssalen eftersom Mustafas beskrivning av gärningsmannen stämde in allt för bra på Orhan. Ayhans advokat ville inte åberopa honom eftersom Mustafas vittnesmål styrkte att Ayhan följt med Orhan från grillkiosken in på Rinkeby torg och varit närvarande vid skottlossningen vid tunnelbanestationen. Ayhan hävdade i hovrätten fortfarande att han stått kvar ute vid grillkiosken när skotten föll.

Och Özkan och Önders advokater ville inte höra Mustafa eftersom det verkade som om Mustafa styrkte åklagarens uppgifter om att mördarna åkt från platsen i en kombibil. Özkans och Önders advokater argumenterade ju för att Özkans kombibil befunnit sig i Gävle vid tiden för mordet och att Orhan och Ayhan kört till och från mordplatsen i släktingen Reis Yildiz ljusblå Volvo 740, som inte är av kombimodell.

Men hur var det egentligen med Mustafas uppgift om att mördarna hade en kombibil?

I förundersökningsprotokollet finns bara polisens sammanfattning av förhöret, som dessutom delvis tolkades av Mustafas kusin eftersom Mustafa talade arabiska och inte kunde uttrycka sig särskilt bra på svenska. I polisens sammanfattning slås det fast att Mustafa säger om killarna han såg att 'de tre lämnade sedan platsen i en kombibil' och att Mustafa 'inte kommer ihåg något ytterligare om kombibilens utseende'. Kombibil, alltså.

Men Mustafa uppger nu när jag talar med honom att han aldrig sagt att han är säker på att mördarna åkte i en kombibil. Han har inte och han har aldrig haft en aning om vad de åkte i för bil.

Han säger att poliserna frågade honom om mördarna kan ha åkt i en kombibil och han svarade att ja, det kan de ha gjort, men han visste inte, det kan lika gärna ha varit en vanlig bil. Däremot har han ett minne av att det var en bil som såg 'stor' ut.

– Poliserna sa till mig när vi pratade före att det varit en kombibil, men jag visste inte det själv. Jag tänkte inte på vad det var för bil. Dom hade en pistol. Allt gick så snabbt, säger Mustafa.

Enligt en anteckning på polisens sammanfattning av Mustafas vittnesmål såväl videofilmades som ljudbandades förhöret med Mustafa av polisens förhörsledare. Just de banden finns dock inte sparade hos polisen, får jag veta när jag begär ut dem.

Vad Mustafa alltså egentligen sa under förhöret, eller vem som placerade ordet 'kombi' i hans mun, får vi aldrig veta. Vi får heller aldrig veta om Mustafa hade kunnat peka ut de tre killar han säger sig ha sett komma i bilen till Rinkeby torg.

Det finns inga uppgifter i förundersökningsprotokollet eller i den så kallade slasken om att polisen lät honom delta i någon fotokonfrontation för att se om han kunde identifiera Orhan, Ayhan, Özkan eller Önder som någon av de tre killar han träffade strax före mordet, trots att han i förhöret uppgav att han sett deras ansikten och kunde beskriva deras utseende.

När jag i oktober 2004 intervjuar Mustafa för den här boken uppger han själv att polisen inte visade några bilder på misstänkta gärningsmän. Han fick inte göra någon konfrontation. Under vårt samtal medger Mustafa också att han mycket väl kände igen Orhan och Ayhan Yildiz den där kvällen. Mustafa hade träffat de båda många gånger på puben i Folkets hus. Däremot kände han inte igen den tredje mannen som var med dem på platsen. Han beskriver honom bara som 'liten, smal och med hästsvans', en beskrivning som däremot stämmer in på Orhans och Ayhans farbror Ara.

– Jag ville inte bli inblandad. Därför sa jag till polisen att jag inte visste vilka de var. Men det är klart att jag visste. Jag känner ju killarna, säger Mustafa.

*

Enligt Svea hovrätt ljuger Bedirhan Yildiz, Oya, pubägaren Johan, Ferat Tunc och vittnet Ismet. I hovrättens domskäl analyseras inte deras vittnesmål, hovrätten pekar inte på några motsägelser eller uppenbara lögner från vittnena.

Hovrätten slår bara fast att de 'förefaller' ha haft 'en strävan' att ge Özkan och Önder falskt alibi.

När jag nu efteråt talar med Bedirhan, Oya, Ferat och Ismet säger samtliga att de vet vad det beror på. Det är för att de är svartskallar.

Jag har läst förhören med dem tiotals gånger vid det här laget. Jag har suttit med dem och lyssnat på deras berättelser. Jag kan omöjligt veta med säkerhet om de ljuger eller talar sanning. Det kan inte hovrätten heller göra. Det är svårt att frigöra sig från tanken att Svea hovrätt nog åtminstone varit tvungen att formulera sitt avfärdande av dem något mer utförligt om de varit vita och helsvenska, säg lärare, läkare och journalister med namn som Söderman, Andersson och Bergström i stället för unga första och andra generationens invandrare i restaurangbranschen med efternamn som Yildiz, Emen och Tunc.

Mened, att ljuga inför domstol, är dessutom ett allvarligt brott. Det ger fängelse. Brottet faller under allmänt åtal. Åklagare som får kännedom om en sådan brottsmisstanke är skyldig att inleda förundersökning för att om möjligt åtala brottslingarna. Och starkare misstanke än att Svea hovrätt i en dom slår fast att någon ljugit under ed är väl svårt att tänka sig.

Men då är naturligtvis alla dessa ljugande vittnen i dag åtalade och dömda för sina uppenbara brott?

Nej, inte ett enda av dem. Vi ska återkomma till det."


(Se även

[email protected]